Gynekologiska sjukdomar

Gynekologiska sjukdomar har allvarliga konsekvenser för hälsan

Gynekologiska sjukdomar innefattar många olika sjukdomstillstånd som relaterar till kvinnors, flickors och en del transpersoners inre och yttre könsorgan, det vill säga vulva, vagina, livmoder, äggstockar och äggledare samt bröst. (I detta kapitel används fortsättningsvis endast begreppet kvinnor även om transpersoner också drabbas – majoriteten av forskningen på gynekologiska sjukdomar har endast studerat kvinnor).

Gynekologiska sjukdomar omfattar bland annat smärttillstånd så som endometrios och vulvodyni (kroniskt smärttillstånd i vulva), bäckenbottenbesvär så som framfall och urininkontinens samt blödningsrubbningar, klimakteriebesvär, polycystiskt ovarie­syndrom (PCOS) och premenstruellt syndrom (PMS). En stor del av sjukdomarna är kopplade till menscykeln, och flera av sjukdomarna är associerade med kvinnlig infertilitet, vilket i sig är en stor orsak till ohälsa i Stockholms län.

Betydande negativ inverkan på livskvaliteten

Gynekologiska sjukdomar kan medföra allvarliga fysiska åkommor så som kronisk smärta, inkontinens, blödningar och infertilitet och är ofta sammankopplade med nedsatt välbefinnande och psykisk ohälsa, främst i form av depression och ångest (2, 3).  Sjukdomarna kan även få betydande negativ inverkan på livskvalitet och delaktighet i arbete och socialt liv, till exempel genom sjukfrånvaro från jobb och skola (4, 5).

År 2021 var framfall, endometrios, menssmärtor och andra problem kopplade till menstruation, klimakteriebesvär och infertilitet några av de vanligaste gynekologiska orsakerna till att kvinnor sökte vård i Stockholms län (VAL). I folkhälsorapporten fokuserar vi på de gynekologiska sjukdomar och besvär som bidrar mycket till sjukdoms­bördan i Stockholms län: endometrios, PMS och andra besvär kopplade till menstruation, klimakteriebesvär och bäckenbottenbesvär.

Introduktion

En vanlig orsak till kronisk smärta och infertilitet hos kvinnor

Endometrios innebär att celler från livmoderslemhinnan växer utanför livmodern, vilket leder till inflammation och sammanväxningar. Endometrios är en vanlig orsak till kronisk smärta, framför allt vid menstruation, ägglossning och samlag. Kvinnor med endometrios drabbas av infertilitet i dubbelt så hög utsträckning som kvinnor utan endometrios (6). Det finns även ett visst samband med högre förekomst av ångest, depression och andra psykiatriska problem (2, 3). Arbetet kan påverkas mycket negativt. I en svensk studie hade kvinnor med endometrios i genomsnitt 38 dagars sjukfrånvaro per år – att jämföra med 9 dagar som genomsnitt för kvinnor i samma åldersgrupp (4).

Det saknas botande behandling för endometrios. Behandlingen syftar i stället till att lindra symtom och motverka försämring, i första hand med hormonella preventivmedel och smärtstillande läkemedel (6). Obehandlad har sjukdomen ett sämre sjukdomsförlopp med högre förekomst av kronisk smärta, ofrivillig barnlöshet, skador på vitala organ och försämrad livskvalitet (7, 8).

Förekomst och utveckling över tid

En av tio kvinnor uppskattas ha endometrios

Runt tio procent av kvinnorna i åldern 16–49 år beräknas ha endometrios, varav hälften uppskattas ha svåra besvär (6, 9). Medelåldern för att få en endometriosdiagnos är 37 år i Sverige (10). Samtidigt anger majoriteten av de diagnostiserade kvinnorna att symtomen började före 20 års ålder (11).

Socialstyrelsen bedömer att en av fyra med endometrios är underbehandlade (4). En förklaring till underbehandling och fördröjning av diagnos är att smärta och besvär vid menstruation normaliseras och inte tas på allvar av patienter, sjukvård och omgivning (6, 10). I studier har man även sett att brist på kunskap om endometrios inom primärvården har fördröjt behandling (6, 8, 10).

Fler vårdas för endometrios men mörkertalet är stort

År 2021 hade 0,7 procent av kvinnorna i åldern 16–49 år i Stockholms län diagnosen endometrios (se figur 1) (VAL). Det motsvarar en ökning med drygt 50 procent sedan år 2013, men andelen är fortfarande relativt låg i jämförelse med den uppskattade förekomsten i befolkningen och det finns alltså ett betydande mörkertal. En större andel kvinnor i åldern 30–49 år har diagnosen jämfört med yngre kvinnor (se figur 1).

En dubbelt så stor andel kvinnor med eftergymnasial utbildning får diagnosen endometrios jämfört med kvinnor med förgymnasial utbildning. Kvinnor födda i Sverige får diagnos i högre utsträckning än kvinnor födda utomlands (VAL).

Diagnostiserad endometrios per åldersgrupp

Introduktion

Stor funktionsförlust av PMS och andra menstruationsbesvär

Mer än en femtedel av den gynekologiska sjukdomsbördan orsakas av PMS (premenstruellt syndrom), dysmenorré (betydande och handikappande smärtor vid menstruation) och blödningsbesvär så som riklig, frekvent eller oregelbunden menstruation (1).

PMS kan leda till psykiska besvär. Studier visar på ett tydligt samband mellan PMS och psykisk ohälsa, inklusive ökad förekomst av självmordsförsök bland drabbade (12–14). Rikliga menstruationer kan leda till järnbrist, vilket bland annat kan ge trötthet och andfåddhet (15). Frånvaro från skola och jobb är en vanlig konsekvens av besvär kopplade till menstruation. I en svensk studie på tonårsflickor missade 14 procent av deltagarna skolan eller jobbet varje månad på grund av dysmenorré (5).

Egenvård har en viktig funktion för besvär kopplade till menstruation, inklusive receptfria läkemedel och träning (14, 16–18). För svåra besvär och besvär som inte förbättras finns effektiv behandling att få via sjukvården. Till exempel kan PMS behandlas med antidepressiva läkemedel, svår dysmenorré med hormonella preventivmedel, och rikliga menstruationer med järn och hormonella preventivmedel (15, 19).

Förekomst och utveckling över tid

PMS besvärar majoriteten av kvinnor

Två av tre kvinnor i åldrarna 16–49 år besväras av symtom på PMS i Stockholms län (FHE). En av fyra rapporterar måttliga till svåra PMS-symtom. Måttliga till svåra symtom är vanligast i åldersgruppen 20–29 år (se figur 2). Förekomsten av självrapporterade symtom skiljer sig inte beroende på utbildningslängd eller födelseland.

Även dysmenorré är mycket vanligt och drabbar mellan 45 och 95 procent av kvinnor; rikliga menstruationer drabbar upp till var tredje kvinna (15, 19).

Självrapporterade måttliga till svåra PMS-besvär per åldersgrupp

Endast ett fåtal får diagnos

Trots att många rapporterar att de har symtom fick mindre än en procent av kvinnorna i åldern 16–49 år diagnosen PMS i Stockholms län år 2021 (VAL). Andelen har dock nästan fördubblats mellan år 2013 och 2021.

Det är dubbelt så vanligt att kvinnor födda i Sverige får diagnosen PMS jämfört med kvinnor födda utanför Europa, och nästan tre gånger så vanligt att kvinnor med eftergymnasial utbildning får diagnosen PMS jämfört med kvinnor med förgymnasial utbildning (VAL).

Introduktion

Bäckenbottenbesvär påverkar livskvaliteten negativt

Bäckenbottenbesvär uppstår när muskler eller bindväv i bäckenområdet försvagas eller skadas. Det kan leda till urininkontinens, framfall (att livmoder eller omkringliggande organ buktar in i eller sjunker ner i slidan) samt gas- och avföringsinkontinens. Det påverkar kvinnors livskvalitet och möjlighet att fungera normalt. Flera samverkande faktorer kan orsaka besvären, bland annat förlossning och graviditet, övervikt och ålder (20). En av de viktigaste orsakerna är komplikationer vid vaginal förlossning (21, 22).

Bäckenbottenbesvär går att behandla med kirurgi, medicin, träning och hjälpmedel men endast en av tre kvinnor med besvär uppskattas söka hjälp, trots att det ofta finns effektiv behandling (23). Det kan ha flera orsaker. Studier visar bland annat att problemen uppfattas som en normal del av åldrandet eller som normalt efter barnafödande och att det är skamfyllt att diskutera besvären (20, 24, 25).

Förekomst och utveckling över tid

En av fem kvinnor besväras av urininkontinens

21 procent av kvinnorna i Stockholms län anger att de har besvär med urininkontinens minst en gång i månaden. Fyra procent har dagliga besvär och sex procent har besvär varje vecka (FHE, SPHC). Besvären ökar med åldern. I gruppen 65–85 år har 18 procent besvär varje vecka eller oftare (se figur 3). Samtidigt får mindre än en halv procent av kvinnorna i Stockholms län en diagnos för urininkontinens (VAL). Det motsvarar 1 av 46 av de med återkommande självrapporterade besvär eller 1 av 10 med dagliga besvär.

13 procent av kvinnorna i Stockholms län anger att de har svårt att hålla avföring eller gaser minst en gång i månaden. Tre procent har dagliga besvär. Även dessa besvär ökar med stigande ålder (FHE, SPHC).

Symtom på framfall innefattar utbuktningskänsla i slidan och svårigheter att tömma tarmen. Fem procent av kvinnorna anger att de har besvär med en känsla av en utbuktning i slidan minst en gång per månad, och åtta procent anger att de minst en gång per månad behöver hålla emot slidvägg eller mellangård för att kunna tömma tarmen (FHE, SPHC). Utbuktningsbesvären är vanligast i åldersgruppen 30–44 år. Svårigheter att tömma tarmen är relativt jämnt fördelat från 30 års ålder och uppåt, men med en ökning för kvinnor över 85 år. År 2021 hade 0,7 procent av den kvinnliga befolkningen 16 år och äldre diagnosen framfall (VAL).

Självrapporterade bäckenbottenbesvär per åldersgrupp

Många har kontakt med vården i samband med klimakteriet

För många kvinnor präglas klimakteriet av fysiska och psykiska besvär (26). Besvären kan behandlas med hormonbehandling, och de kan även förbättras av hälsosamma levnadsvanor.

Klimakteriebesvär är en av de absolut vanligaste gynekologiska orsakerna till att kvinnor i Stockholms län söker vård. År 2021 fick 13 procent av kvinnor mellan 50 och 59 år diagnosen klimakteriebesvär (VAL). Kvinnor med kortare utbildning och kvinnor födda utanför Europa får dock en sådan diagnos i betydligt lägre grad än kvinnor med längre utbildning och kvinnor födda i Sverige.

Ökad kunskap är viktig

För att förstå utbredningen av gynekologiska sjukdomar och besvär i Stockholms län, inklusive mörkertal, behövs fler kartläggningar av problemet i befolkningen. Genital smärta och PMS undersöktes för första gången i folkhälsoenkäten år 2021. Andra områden, så som klimakteriebesvär och menstruell hälsa, skulle kunna ingå i framtida befolkningsundersökningar.

Det finns effektiva behandlingar för många gynekologiska sjukdomar, men i många fall får endast en bråkdel av de som har besvär vård. Vårdsökandemönstret skulle kunna förbättras om kunskapen om gynekologiska tillstånd ökade i samhället, inklusive kunskap om tillgänglig vård och egenvård (25). Det skulle också kunna motverka det stigma som finns kring flera gynekologiska sjukdomar och besvär, som utgör ett hinder för att söka vård (20, 27–29). Skolan kan spela en viktig roll i informationsspridningen till unga (30).

Tidig behandling och förebyggande av problem

Gynekologiska sjukdomar diagnostiseras ofta sent, trots att de kan ha allvarliga konsekvenser, så som infertilitet och kronisk smärta (10, 20, 24). Att initiera behandling tidigt i förloppet kan motverka försämring och minska lidande, samt bidra till färre sjukdagar, färre sjukvårdsbesök och mindre komplicerade behandlingar (4, 31). Socialstyrelsen rekommenderar kunskapshöjande insatser för vårdpersonal om endometrios och mensrelaterad smärta. Insatser bör riktas mot vårdcentraler för att nå ut brett och mot ungdomsmottagningar, studenthälsan och elevhälsan för att nå unga (4). Motsvarande kunskapsinsatser om andra mensrelaterade besvär skulle kunna öka möjligheterna till tidig behandling även för dem.

För att minska risken för bäckenbottenproblem är det viktigt med en välfungerande förlossningsvård, där personalen har de förutsättningar som krävs för att förebygga, tidigt identifiera och åtgärda skador i samband med förlossning.

Jämlik vård för gynekologiska sjukdomar

Trots att behovet av vård är detsamma får utlandsfödda kvinnor och kvinnor med kort utbildning vård i lägre utsträckning. Det kan bero på olika vårdsökande beteende eller att vården behandlar patienter olika. En ny rapport om genital smärta i Stockholms län visar på att vården inte ges på lika villkor, och att både socioekonomi och närhet till gynekologisk mottagning kan ha betydelse för möjligheten att få diagnosen provocerad vulvodyni (32).

De gynekologiska mottagningarna i Stockholms län är ojämnt fördelade geografiskt (33). I Rinkeby-Kista, Spånga-Tensta, Järfälla, Haninge och Tyresö finns inga gynekologiska mottagningar, jämfört med mottagningstäta områden som Solna, Norrmalm, Östermalm och Södermalm där det finns fyra eller fler gynekologiska mottagningar per område. Ett sätt att motverka ojämlik hälsa är att anpassa mottagningarnas geografiska läge för att matcha behoven, och till förmån för de områden där vårdutnyttjandet är lägre.