Självmord och självskador
Självmord och självskador utgör två procent av sjukdomsbördan i Stockholms län. Varje år dör över 300 personer i självmord, och minst fem gånger så många slutenvårdas för allvarliga självskador. Självmord och självskador förekommer i alla samhällsgrupper och är oftast en konsekvens av långvarigt lidande eller sjukdom. Alla kommer inte i kontakt med vården och självmord är svåra att förutse. Därför behövs breda samhällsinsatser till hela befolkningen.
Introduktion
Definitioner och svårigheter
Självmord (eller suicid) är en avsiktlig och dödlig, självdestruktiv handling (1). Om handlingen inte är dödlig klassas den som självmordsförsök eller självskadebeteende (2). Man kan särskilja självskador från självmordsförsök i folkhälsoenkäten eftersom undersökningsdeltagarna själva anger om de har försökt att ta sitt liv, men denna nyansering görs inte i vårdens registerstatistik.
Självmord beror oftast på många samspelande riskfaktorer så som psykisk eller kroppslig (somatisk) sjukdom, stress eller traumatiska livshändelser (3–9). Komplexiteten gör det mycket svårt att förutse självmord genom riskbedömningar (10–14).
Självmord orsakar många förlorade friska levnadsår
I Stockholms län sker 230–330 självmord varje år (15). Majoriteten sker genom hängning eller förgiftning (16). Självmord är den vanligaste respektive näst vanligaste dödsorsaken i åldrarna 15–24 år respektive 25–44 år (15). År 2021 utgjorde självmord 88 procent av allt dödligt våld (1, 15).
Tillsammans med övriga självskador bidrar självmorden till två procent av den totala sjukdomsbördan i Stockholms län (17). I samband med självmord drabbas också många anhöriga av stark stress, ohälsa och komplicerad sorg (18–21).
Förekomst och utveckling över tid
Så många drabbas i länet
Ett knökfullt tunnelbanetåg rymmer cirka 1 300 resenärer (22). På ett sådant tåg finns 50 personer som har haft självmordstankar, fem personer som har genomfört ett självmordsförsök och en person som har förlorat en nära familjemedlem i självmord – allt under det senaste året. Dessutom saknas i vart femte tåg en resenär som har tagit sitt eget liv under det senaste året.
Exemplet motsvarar det årliga genomsnittet på 328 personer i åldern 15 år och äldre (18 per 100 000 invånare) som dör i självmord i Stockholms län (inklusive cirka 100 med oklar avsikt), och 1 361 personer (80 per 100 000) som slutenvårdas för allvarliga självskador (15, 23). Självmordsförsöken är dock säkerligen underskattade; år 2021 självrapporterade sex gånger fler invånare (0,5 procent) ett självmordsförsök (FHE). Därtill rapporterade fyra procent allvarliga självmordstankar. Varje dödsfall uppskattas ha en omedelbar inverkan på fem nära familjemedlemmar (24).
Självmord minskar bland äldre män – ökar bland yngre
Män står för majoriteten av självmorden i Stockholms län, 65 procent. Sett till kön och ålder har äldre män den högsta självmordsrisken (se figur 1). Självmordsrisken ökar med stigande ålder hos män, medan kvinnors risk är ganska oförändrad från och med cirka 30 års ålder.
Under perioden år 2000–2021 har självmordstalet bland unga personer (10–29 år) ökat från sex till åtta självmord per 100 000, och minskat för de över 29 år från 18 till 12 per 100 000 (15, 16). Självmordstankar är dubbelt så vanliga i åldersgruppen 16–29 år (sju procent) jämfört med genomsnittet (fyra procent) (FHE).
Självmord per 100 000 invånare per åldersgrupp
Kvinnor vårdas oftare än män för självskador
Tvärtemot självmord så är kvinnor i majoritet bland dem som slutenvårdas för självskador, 64 procent (23). Eventuellt kan detta bero på att kvinnor oftare vårdas för självskadebeteende (utan suicidal avsikt), då det knappt finns någon könsskillnad i andel självmordsförsök sett till 2021 års självrapporteringar (0,5 procent för kvinnor och 0,6 procent för män) (FHE). Självmordstankar var också bara marginellt vanligare bland kvinnor (4,3 procent) jämfört med män (3,5 procent) (FHE).
Andelen som slutenvårdas för självskador är särskilt hög bland yngre kvinnor (se figur 2). Trenden ser ut att minska över tid, men statistiken över andelen som vårdas för självskador i öppenvården ökar i likartad takt sedan 2008 (visas ej i figuren). Trenden speglar alltså inte en förändring i självskador utan i fördelningen mellan öppen- och slutenvård.
Självskador (slutenvård) per 100 000 invånare per åldersgrupp
Självmordstankar vanligare hos personer med kort utbildning
Självmordsstatistiken skiljer sig något mellan kommunerna men ingen avviker markant, och självmordstalen varierar dessutom mycket från år till år (16, 25). Däremot finns ett mycket tydligt samband mellan kommuners sammanräknade förvärvsinkomst år 2020 (26) och andelen invånare som uppger att de har haft självmordstankar och gjort självmordsförsök år 2021, där högre inkomst är kopplat till färre självmordstankar och självmordsförsök (FHE).
Självmordsförsök är åtminstone dubbelt så vanliga bland personer som har
förgymnasial utbildning jämfört med personer som har gymnasieutbildning, och sex gånger vanligare jämfört med personer med eftergymnasial utbildning (se figur 3).
Självmordstankar och självmordsförsök per utbildningsnivå
Insatser
Det saknas metoder för att förutse självmord
Flera vetenskapliga litteratursammanställningar har visat att det saknas effektiva metoder för att förutse självmord på individnivå. Befintliga metoder har låg träffsäkerhet och tillförlitlighet (11, 12, 14). Detta gör det svårt att prioritera de patienter som har störst behov av insatser, även om insatserna i sig har vetenskapligt stöd (27).
En del studier har visat att korta, ofta relativt billiga, medmänskliga stödsamtal och uppföljningar (så kallade ”Brief Contact Interventions”) minskar självmordshandlingar bland personer som har självmordstankar eller som tidigare har gjort självmordsförsök (28).
Insatser som når många är ytterst viktiga
Självmord och självmordshandlingar förekommer i alla områden och samhällsgrupper, och även bland de som inte söker vård (29). Det är därför ytterst viktigt att genomföra insatser även utanför vården, särskilt sådana som når en bred population.
Forskning visar att det går att förebygga självmord och självmordsförsök genom bredare samhällsinsatser som går ut på att försvåra genomförandet av självmordsförsök, så som att begränsa tillgången till toxiska läkemedel eller hindra hopp från höga höjder och framför fordon (30–32). Risken för självmordshandlingar kan också minskas genom olika standardiserade utbildningsinsatser som stärker barns och ungdomars psykologiska motståndskraft och ökar deras benägenhet att söka hjälp, och därmed minskar deras framtida risk för självmordshandlingar (33).