Fallolyckor

Fallolyckor är den vanligaste olyckstypen

Ett fall definieras som en händelse där en person oavsiktligt hamnar på golvet eller marken, oavsett om personen skadas eller inte. En fallskada är den fysiska konsekvens som uppstår vid ett fall (1) och en fallolycka är det som leder till fallet och fallskadan. Fallolyckor är den vanligaste olyckstypen i Stockholms län och i resten av Sverige. Det gäller i alla åldrar, men individer 65 år och äldre är mest utsatta. Risken för fallolyckor är högst bland de allra äldsta individerna (2, 3). Kvinnor är överrepresenterade när det gäller sjukhusinläggningar på grund av fallolyckor, medan män har större risk för dödliga fallolyckor (2, 3).

Dålig fysisk hälsa ökar risken för fall

Fall kan inträffa på olika sätt beroende på hur frisk och aktiv en person är. Ett antal åldersrelaterade faktorer ökar risken för fall och fallskador bland äldre, däribland nedsatt balans, muskelstyrka och syn, benskörhet, samsjuklighet och läkemedelsintag (4–6). Hala underlag och dålig belysning är exempel på yttre faktorer som ökar risken för fall (4–6).

Fall ger ofta en lång och komplicerad återhämtningsperiod

Ett fall kan orsaka många olika typer av skador och konsekvenserna tenderar att bli allvarligare med åldern (4). Nästan tolv procent av alla fall leder till någon form av fraktur (7) varav cirka en procent leder till höftfraktur (8). En fallskada hos en äldre person följs ofta av en lång och komplicerad återhämtningsperiod som inte sällan resulterar i förtida död. Endast tre av fem personer i åldern 66 år och äldre lever två år efter en höftfraktur (9). Ett fall kan även medföra svåra konsekvenser i form av psykologiska problem, rädsla, isolering, depression och ökat beroende av hjälp och stöd (6).

Äldre och kvinnor mest utsatta för fallolyckor

År 2018 uppger 16 procent i åldrarna 67–84 år att de under det senaste halvåret fallit omkull och skadat sig en eller flera gånger. Den andelen är oförändrad sedan 2014. Andelen fallolyckor är allra högst i åldrarna 75–84 år (18 procent) och något lägre i åldrarna 67–74 år (14 procent). Bland kvinnor uppger 17 procent att de fallit en eller flera gånger, bland män är andelen 14 procent. Av fallolyckorna har 58 procent skett utomhus, 31 procent inomhus i hemmet och 11 procent inomhus någon annanstans. En högre andel av de som fallit en eller flera gånger bor ensamma (38 procent) jämfört med de som inte fallit det senaste halvåret (30 procent) (FHE). Dödstalet orsakade av fallolyckor har ökat sedan år 2000 och är vanligare bland män än kvinnor (se figur 1).

Dödstal fallolyckor per 100 000 invånare

Vardagspåverkan är relativt vanligt

Ungefär 63 procent av de som fallit under 2018 uppger att fallskadan har påverkat deras vardagsaktiviteter i någon grad eller i hög grad. Fler kvinnor än män uppger att fallskadan i någon grad påverkat deras vardagsaktiviteter (se figur 2). Mer än hälften av både män och kvinnor uppger att vardagsaktiviteterna påverkades av fallskadan under en månad eller längre (FHE).

Påverkan vardagsliv

Fallolyckor är något vanligare bland utrikesfödda. Av äldre personer som är födda i Europa utanför Norden uppger 20 procent att de fallit det senaste halvåret jämfört med 15 procent av äldre personer födda i Sverige. En högre andel utrikesfödda (79 procent) uppger även att fallskadan påverkat deras vardagsaktiviteter jämfört med svenskfödda (60 procent) (FHE). Resultaten skiljer sig från uppgifter från Socialstyrelsens patientregister för hela landet, där andelen som vårdats för fallolyckor är högst bland personer födda i Sverige och i övriga Norden (10).

Individer 85 och äldre söker oftast vård

Av de som fallit uppger 46 procent bland kvinnor och 48 procent bland män att de sökt vård för följder av fallet (FHE). I Sverige har Stockholms län bland de högsta andelarna slutenvårdade kvinnor och män till följd av fallolyckor. De som oftast söker vård för fallskador i Stockholms län är de allra äldsta (85 år och äldre) och kvinnor (VAL) (se figur 3).

Vårdsökande efter fallolycka

Sammanställda förebyggande åtgärder för äldre

Förebyggande åtgärder kring fallskador bland äldre finns sammanställda i olika dokument (1, 4, 6, 11–18). De innefattar både generella insatser på samhällsnivå och insatser riktade till individen.

Fysisk träning minskar risken för fall

I den vetenskapliga litteraturen lyfter man fram ett flertal individuella insatser som syftar till att stärka individens fysiska förmåga och minska sårbarheten. En effektiv åtgärd för att minska risken för fall är fysisk träning inriktad på balans och styrka, vilket har stöd från experiment. Bland äldre personer som bor hemma kan den formen av träning minska antalet fall med 21 till 55 procent (14–16, 19). För att visa effekten av balans- och styrketräning i service- och äldreboenden behövs ytterligare evidens (15, 16). Det finns experiment som stödjer att fysisk träning kan minska risken för frakturer vid fall med över 60 procent (20). Dessutom finns experiment som stödjer att multifaktoriella insatser som inkluderar bland annat hälsokontroll, balans- och styrketräning och läkemedelsgenomgång minskar fall med 10 till 24 procent (14, 17, 19) både bland äldre som bor hemma (14, 17–19) och äldre som bor på service- eller äldreboenden (17).

Insatser i hemmet för att minska fallrisker

Insatser i hemmet som syftar till att identifiera och undanröja risker för fall har stöd från experiment och kan hindra ett av fem fall (19). Insatserna är särskilt effektiva för att minska fall bland individer med hög fallrisk, och när de utförs i samråd med en arbetsterapeut (15, 19). En enstaka studie visar ett tydligt samband mellan användning av broddar bland äldre som rör sig utomhus under vintertid och minskat antal fall med 58 procent (20).

Evidensbaserade insatser finns och behöver implementeras

Andelen äldre i befolkningen kommer att fortsätta öka och de äldre kommer att leva allt längre. Utökade insatser kring fallförebyggande arbete är därför avgörande för att bibehålla livskvaliteten bland äldre, och för att undvika höga samhällskostnader (1, 21). Det finns evidensbaserade åtgärder som behöver implementeras i ökad takt och i större utsträckning parallellt med ökat tvärsektoriellt arbete. De åtgärder som stärker äldres autonomi och främjar mobiliteten bör prioriteras.