Övervikt

Definition av övervikt och obesitas

Högt BMI ökar risken för många sjukdomar

Övervikt och obesitas ökar risken för hjärt-kärlsjukdom, typ 2-diabetes, njursjukdomar, olika cancerformer, muskel- och skelettsjukdomar, neurologiska sjukdomar, kroniska respiratoriska sjukdomar och sjukdomar i matsmältningsorganen. Obesitas ökar också risken för svår sjukdom och död i samband med en covid-19-infektion (1).

Sämre levnadsvanor bakom ökningen?

Skillnader i BMI mellan individer beror på en kombination av miljö, levnadsvanor och genetiska faktorer. Våra gener har inte förändrats under de senaste 50 åren så förklaringen till den stora ökningen av övervikt måste sökas i miljön och levnadsvanorna (2, 3). Förändringar i det globala livsmedelssystemet och den fysiska samhällsplaneringen har lyfts fram som möjliga bakomliggande faktorer (1).

Utbudet och marknadsföringen av ohälsosamma och energirika livsmedel har ökat stort de senaste decennierna, inte minst mot barn (4). Samtidigt har stillasittande lett till minskad energiförbrukning (5). Dessa faktorer har förstärkts under covid-19-pandemin, vilket delvis kan förklara ökningen av BMI under senare år (6, 7).

Vår kroppsvikt påverkas också av vissa läkemedel (till exempel neuroleptika, antidepressiva, antiepileptika, antidiabetika) (8) och av stress (9). Hos barn påverkas kroppsvikten dessutom av brist på sömn (10).

Nästan hälften av befolkningen har övervikt eller obesitas

47 procent av den vuxna befolkningen i länet har övervikt eller obesitas (se figur 1). Män har mer övervikt men skillnaderna mellan könen i obesitas är små (FHE).

Övervikt och obesitas i befolkningen

Andelen som har övervikt eller obesitas har ökat mellan år 2002 och 2021 (se figur 2). Det är framför allt obesitas som står för ökningen. Obesitas har ökat från 10 till 15 procent för män och från 9 till 14 procent för kvinnor mellan år 2002 och år 2021. Andelen med övervikt har däremot varit relativt stabil bland män sedan 2002 och bara ökat något bland kvinnor, från 25 till 27 procent (FHE).

Övervikt och obesitas över tid

Övervikt och obesitas är vanligast i åldrarna 45–64 år, där 57 procent har övervikt eller obesitas. Det är vanligare i gruppen med gymnasieutbildning jämfört med förgymnasial och eftergymnasial utbildning (se figur 3). Det är också vanligare bland personer födda utanför Europa (54 procent) jämfört med personer födda i Europa utom Sverige (48 procent) och i Sverige (45 procent) (FHE).

Övervikt och obesitas per utbildningsnivå

Bland fyraåringar i Stockholms län har nio procent övervikt och två procent har obesitas. Andelen har legat relativt stabil under de senaste åren men under år 2020–2021 har en mycket snabb ökning skett, där andelen med övervikt på bara ett år ökade från 8,4 procent till 9,0 procent och obesitas från 1,8 till 2,3 procent (11). En liknande ökning i övervikt och obesitas bland fyraåringar har observerats i andra regioner i Sverige under samma period (12).

WHO föreslår åtgärder

WHO (Världshälsoorganisationen) har antagit handlingsplaner mot övervikt och obesitas både för barn (13) och vuxna (14). Målet är att stoppa ökningen av obesitas i den vuxna befolkningen till år 2025. WHO bedömer att de mest effektiva åtgärderna för att förebygga obesitas och minska sociala hälsoskillnader är policyförändringar, ekonomiska styrmedel och reglering av ohälsosamma livsmedel, tillsammans med insatser som främjar möjligheterna till fysisk aktivitet (1). Samhället bör prioritera insatser som hjälper grupper med lägre socioekonomi eftersom dessa grupper har större hinder för att göra hälsosamma val. Insatser som består av att enbart sprida kunskap har en tendens att bara gynna socioekonomiskt starka grupper (15).

Stort behov av förebyggande insatser

Förebyggande insatser mot övervikt och obesitas kan sättas in från fosterstadiet och under hela livet. Troligen har tidiga insatser störst effekt och är mest kostnadseffektiva på samhällsnivå (1). För barn i förskoleåldern finns evidens för att insatser som inkluderar hela familjen är mest effektiva (16). För skolbarn har interventionsstudier visat att det mest effektiva är relativt intensiva program som inkluderar både skola och hem och som varar i mer än sex månader (17). Det vården kan göra för att främja hälsosamma levnadsvanor presenteras i respektive avsnitt i kapitlet Levnadsvanor.

För få får vård för obesitas

Obesitas är både underdiagnostiserat och underbehandlat. Mindre än 40 procent av de som har obesitas får en diagnos. Män diagnostiseras i lägre utsträckning än kvinnor. Av de som får en obesitasdiagnos får endast 64 procent behandling (18).

Socialstyrelsens nya nationella riktlinjer för vård för obesitas anger att grunden i behandlingen är förändring av levnadsvanor med kontinuerlig rådgivning och stöd av kvalificerad vårdpersonal (19). Läkemedel kan användas som hjälpmedel och de senaste studierna har visat att läkemedel i kombination med levnadsvanebehandling kan ge en mycket bra effekt på viktnedgång. Alla läkemedel ingår dock inte i läkemedelsförmånen utan måste i så fall bekostas av patienten. Magsäcksoperation kan vara aktuell för patienter mellan 18 och 60 år. Operationen kan vara särskilt bra för patienter med följdsjukdomar som till exempel diabetes (20).

Enligt riktlinjerna bör fler få diagnos och behandling tidigt samt bli bemötta av särskilt utbildad personal som respekterar patientens rätt att pröva olika typer av behandling. Vid behandling av obesitas är det viktigt att patienter blir bemötta på ett respektfullt sätt inom hela vårdkedjan och att stigmatisering undviks (21).

Ett nationellt vårdprogram för behandling av obesitas hos barn och ungdomar är för närvarande under utarbetande.