Sociala och ekonomiska förutsättningar
Sociala och ekonomiska förutsättningar har stor betydelse för hälsan, både direkt och indirekt. Ogynnsamma villkor för hälsan är till exempel låg inkomst, kort utbildning, osäker anställning och otrygg miljö. Sådana livsvillkor är vanligare i vissa bostadsområden, och därmed är också sjukdomar och för tidig död vanligare där.
Innehåll
I Folkhälsorapport 2023 delas kapitlet Sociala och ekonomiska förutsättningar in i följande avsnitt:
Socioekonomiska faktorer påverkar hälsan
Hälsan varierar påtagligt med socioekonomiska faktorer så som utbildning, inkomst, arbete, boende och sociala relationer. Hälsan är sämre i grupper med kort utbildning och låg inkomst, bland arbetslösa och personer med osäkra anställningar eller sämre arbetsmiljö, bland de som har otrygga boendeförhållanden och bland de som har bristande eller otrygga sociala relationer eller som är utsatta för våld (1–3).
Sambanden mellan socioekonomiska faktorer och hälsa kan gå i båda riktningarna. Låg inkomst kan orsaka sämre hälsa, men sjukdom och ohälsa kan också göra att en individ inte kan arbeta för sin försörjning utan blir hänvisad till bidrag och därmed låg inkomst (2, 3).
Vanligt att en person har flera ogynnsamma livsvillkor
Ofta sammanfaller flera ogynnsamma livsvillkor hos samma individ, vilket är förknippat med ännu sämre hälsa (2). Det är till exempel många i länet som har kort utbildning och låg inkomst, saknar arbete eller har osäkra anställningar, har dåliga boendeförhållanden, låg tillit till grannar och till samhälleliga institutioner samt rapporterar att de har avstått från att söka vård eller att hämta ut läkemedel av ekonomiska skäl.
Sjukdomar är vanligare i områden där många är socioekonomiskt sårbara
Socioekonomiskt sårbara personer bor ofta bland andra med liknande sårbarheter (1) men man har inte kunnat hitta några tydliga negativa hälsoeffekter av denna segregation i sig, trots omkring 30 års forskning på området med avancerade statistiska metoder (4).
Att det finns många socialt sårbara i enskilda områden innebär större förekomst av sjukdom där. Det illustreras till exempel när man studerar skillnader i medellivslängd mellan områden: under perioden 2017–2021 är medellivslängden högst i Danderyd och på Östermalm, där den är nästan 86 år, medan den är lite mer än fyra år kortare i Enskede-Årsta-Vantör och Skärholmen, lite mindre än 82 år.
Men den kortare medellivslängden och den högre förekomsten av sjukdomar skulle alltså inte förebyggas om segregationen hävdes. Det är i första hand individens egna sårbarheter, som exempelvis oavslutade studier, arbetslöshet eller låg inkomst som har betydelse.
Frågan om segregationens betydelse för folkhälsan fick dock förnyad relevans under covid-19-pandemin, då en stor andel av sjukdomsbördan som uppstod i socialt sårbara områden inte uppenbart kunde förklaras enbart av sammansättningen av individuella förhållanden i områdena. Rena områdeseffekter är rimliga givet att individens risk att smittas påverkas av andras risk att vara smittade (5).
Särskilt utsatta grupper löper större risk för ohälsa
Även om hälsan utvecklas positivt för de flesta i Stockholms län finns det grupper med sämre livsvillkor och sämre hälsa där inte bara sämre sociala och ekonomiska förutsättningar är en gemensam faktor (3).
Nyanlända flyktingar, asylsökande och personer utan uppehållstillstånd har som grupp ökad risk för sämre hälsa än befolkningen i övrigt. Hälsan varierar också mellan individer, bland annat beroende på vilka stressfaktorer man utsatts för före, under och efter flykten (6). Antalet asylsökande har varierat påtagligt över tid och minskat de senaste åren. År 2021 sökte cirka 11 000 personer asyl i Sverige, det lägsta antalet under 2000-talet (7).
Hemlösa personer är en grupp med mycket hög sjuklighet och dålig hälsa som exponeras för många samtidiga riskfaktorer (8). I Socialstyrelsens senaste nationella kartläggning var 33 000 personer hemlösa, varav cirka 6 000 i akut hemlöshet. I en intervjuundersökning bland 148 hemlösa personer i Stockholm uppgav 49 procent av kvinnorna och 38 procent av männen att de utsatts för våld under det senaste året. Många saknade socialt stöd och rapporterade att de kände otrygghet. Hemlösa kvinnor har en särskilt utsatt position. Bland hemlösa är även missbruk och psykisk sjukdom vanligare än bland befolkningen i stort. Hemlösa personer har sämre hälsa, högre sjuklighet i folksjukdomar och mer samsjuklighet både vad gäller somatiska och psykiska sjukdomar (8).
Hbtqi-personer har sämre hälsa, framför allt psykisk hälsa, än befolkningen i stort. Skillnaderna i hälsa kan delvis förklaras av att denna grupp oftare blir utsatt för våld, trakasserier och diskriminering (9-11). Hbtqi-personer innefattar en relativt stor del av befolkningen. Av unga i Stockholms län definierar sig 2,7 procent som homosexuella, 8,4 procent som bisexuella och 1,5 procent som transpersoner (FHE).
En väsentligt högre andel homo- och bisexuella rapporterar symtom på depression eller ångestsyndrom jämfört med heterosexuella, och risken för självmordstankar är flera gånger högre (FHE, 12). Tidigare undersökningar visar även på en mycket hög utsatthet för psykisk ohälsa, inklusive självmordstankar och självmordsförsök, bland transpersoner (9).